Too Close For Comfort

Chernobyl/Pripyat, 2012

Det är någon annans tragedi. Jag är här som besökare, gäst på en av världens mest ogästvänliga platser. Luften här är klar och frisk – endast geigermätarens pip vittnar om becquerelhalter som gör det omöljigt att vistas här i mer än några timmar åt gången. Strålningen är inte kännbar men ändå sticker det till i huden. För att man vet.

Här finns en natur som trasats sönder och återuppstått, som tar tillbaka sitt revir med våld och skönhet. Och överallt minnen, andra människors minnen, förgiftade, överklottrade, plundrade. Jag och min kamera är en del av detta. Jag kan inte göra anspråk på att försöka förstå; istället åker jag härifrån med en känsla av att jag tagit något som inte tillhör mig, och som jag inte kan lämna tillbaka.

It's someone else's tragedy. I'm here as a visitor, a guest in one of the world's most inhospitable places. The air here is clear and fresh – only the beeping of the geiger counter attests to the becquerel levels that make it impossible to stay here for more than a few hours at a time. The radiation is not noticeable, but my skin still prickles – from knowing.

Here lies a nature torn apart and resurrected, reclaiming its territory with violence and beauty. And everywhere: memories. Other people's memories, poisoned, scrawled over, looted. My camera and I are part of this. I cannot claim to try to understand; instead, I leave here feeling like I took something that doesn't belong to me, and that I can't give back.